myaussielife

I hope it's worth it
Here on the highway, yeah
I know you'll find your own way
When I'm not with you
So tell everybody
The ones who walk beside me, yeah
I hope you'll find your own way 
When I'm not with you tonight

I hope it's worth it
What's left behind me, yeah
I know you'll find your own way
When I'm not with you
So tell everybody
The ones who walk beside me, yeah
I know you'll find your own way 
When I'm not with you tonight

Stick ifrån "Fiction" med Avenged Sevenfold. Jag är btw otroligt avundsjuk på min bror som ska se dom i Stockholm om två veckor! :(

Ansökan är nästan klar och dom ska strax börja söka massa, typ värdfamilj och skola skulle jag gissa på.

Jag vet inte om jag vill åka längre... Jag vill. Men inte lika mycket som förut.

Åker jag inte så kommer jag ångra mig, big time. Det vet jag.

Men det är så olägligt...

Jag visste om att jag inte skulle få gå med min klass, att jag skulle få gå ut gymnasiet och ta studenten ett år senare än alla andra, men vad jag inte visste var att min klass skulle vara så fruktansvärt underbart bra... Tänk om jag kommer tillbaka till värsta bitchklassen eller nått (iom att det typ är tjejklasser, jag går ju mode och textil)?

Något annat, det vore otroligt osmart att skaffa pojkvän innan jag åker, att vara ifrån varann i nästan ett år skulle nog inte vara så lätt.. Detta tar jag upp endast för att jag saknar den kärleken... Hur man nu kan sakna den när man aldrig haft den ?

Och för att min pappa sa något till mig idag...

Jag sa att jag skulle till Göteborg på söndag, och då frågade han vad jag skulle göra där (av ren nyfikenhet, inte för att kolla mig), jag svarade att jag skulle träffa några kompisar, och han frågade om det var klasskompisar, då jag svarade:

"Jaa... men varför frågar du så mycket?!?!!!!" (ganska aggressivt...)

"Eller det kanske är en kille... det händer mycket nu i gymnasiet blablablabla... det vore ju synd om du träffade någon innan du ska åka blablablabla...."

Då spände jag blicken mot strykjärnet sa något som skämtade bort det och fortsatte stryka på min tunika jag höll på att sy, för att inte avslöja att det ju var en kille jag skulle träffa (jag är sämst på att ljuga). När jag tänker efter så vet jag inte varför jag inte bara sa att det var det ?

Men nu känner jag att det var bra att jag aldrig sa det, för det blir ändå inget.

Ni som läser detta, ni saknar mig väl antagligen, eftersom jag säkerligen är i Australien och ni klickar runt på min blogg? ;)

I alla fall. Vart jag ville komma var att det känns som att det är så mycket jag offrar för att åka till Australien.

Jag menar, jag åker iväg i 2an, när jag är 17 år. Det händer mycket i denna åldern. Kärlek, alkohol, skolan, massa... Och allt detta lämnar jag bara bakom mig. Jag måste ta ett steg ut i världen, och just denna gången kommer jag inte kunna sätta foten ut i världen, utan jag måste sätta fötterna ute i världen. "Man kan inte ha en fot i varje land" som chefen på STS High School sa (en av anledningarna att jag inte kommer få prata i telefon med min familj mer en 1 gång/månaden och mail typ 1 gång/veckan...).

Eftersom jag öppnat mig så mycket i detta inlägget så kan jag ju fortsätta med det då...

Denna killen, som jag inte snackat med speciellt länge, vi skulle träffas på söndag (imorgon/idag). Men han kände att det är lite för tidigt... Vilket jag höll med om. Så vi skulle snacka lite till och se/känna efter. Sedan tyckte jag att det vore bäst om jag berättade för honom att jag ska åka iväg om 7-8 månader, och vara borta nästan i ett helt år. Så jag gjorde det. Det var bra att jag berättade kan jag säga. Resten håller jag privat.